Bakgrund
Jag är idag 36 år och började insjukna i ätstörningar och depression när jag var 15 år så jag kan nästan inte komma ihåg längre hur det är att vara frisk och glad. Min pappa flyttade ihop med en person som inte var snäll och det var då mina problem började. Jag har dock alltid varit kräsen med mat för det var mycket jag inte tyckte om som liten. Jag började äta mindre och kompensera med mycket träning och jag gick ner snabbt i vikt och det gjorde att jag fick uppmärksamhet och det triggade igång mig ännu mer. Efter ett tag övergick det till att jag började hetsäta och kompensera för jag klarade inte att svälta och sedan flyttade jag när jag var 16 år eftersom jag inte kunde bo kvar hemma med pappas sambo. Jag bodde i en liten friggebod på 10 kvadrat och hade inte råd med mat heller så jag åt i skolan och sedan åt jag havregrynsgröt, pasta och knäckebröd på kvällarna. Kommer inte ihåg när jag riktigt började kräkas men det var i slutet på gymnasiet då jag såg en film om en tjej som hade bulimi och tyckte då det var jättesmart att kunna äta vad jag ville och ändå kunna vara smal.
I början hade jag svårt att kräkas och tog hjälp av en tandborste. Trodde jag skulle sluta när jag en gång stoppade tandborsten för långt ner i halsen så jag svalde den och höll på att kvävas men tyvärr stoppade inte det mig heller. Jag hade nog tandborsten i magen i 3 månader innan jag kräktes upp den igen och höll på att kvävas igen och just då sa jag till mig själv att sluta för jag blev väldigt rädd men jag lärde mig istället att kräkas utan tandborsten och idag efter 21 år kan jag kräkas som andra går på toaletten för det är så naturligt för mig vilket låter helt sjukt. Om man dock har levt med att kräkas minst 3 dagar i veckan och i långa perioder varje dag så blir det normalt även om man vet att det inte är det.
Jag har flyttat runt, gått på universitet och utbildat mig till förskollärare, jobbat under alla dessa år. När jag var 25 så kraschade jag dock så då sjukskrev jag mig och flyttade till Gotland som jag ursprungligen är från. Jag blev så rejält deprimerad och började då äta antidepressivt och gå i terapi och började sakta bli lite bättre. När jag är bättre så kräks och hetsäter jag kanske 3 gånger i veckan vilket är bra för mig.
Träffade sedan mitt livs kärlek och jag flyttade då till Stockholm vilket inte var så bra. Jag har ju en förmåga att träffa trasiga människor. Han hade så mycket problem själv att hela vårt förhållande blev väldigt destruktivt. Vi var tillsammans till och från i 7 år. Jag flyttade ifrån honom 2 gånger under den tiden men nu har det varit slut i 2 år och efter han flyttade blev min bulimi ännu värre eftersom jag blev själv hemma så sedan dess har jag ätit och kräkts varje dag. Vi har ännu kontakt idag för jag älskar honom fortfarande men vi är för trasiga både två så vi kan inte vara tillsammans.
Har alltid haft problem med hyn men senaste året har det blivit katastrofalt och jag fick precis diagnosen skin picking. Jag har därför under ett år inte velat gå utanför dörren och har varit sjukskriven en del vilket har förvärrat min depression och hur jag mår. Är nu remiterrad till psykolog vilket är bra för då kan jag samtidigt ta upp alla problem jag har för övrigt och eventuellt våga ta emot vård men jag är osäker. Jag är livrädd för att bli tjock.
